För några år sedan, när jag var 11, dog min bror i leukemi.
Jag kunde inte inse att han var borta och vägrade att acceptera det. Det var jätte svårt.
Det var på sommarlovet, tur det. Att förlora någon i sin familj är verkligen hemskt, varesig den är sin mamma, pappa bor syster farmor eller farfar, det känns likadant. Det är samma tomhet som fyller kroppen. Oavsett vem det är som dör så känner man samma hål i hjärtat. För dom som inte varit med om det, ni kommer aldrig att förstå hur det känns. Att sitta vid frukostbordet, med hela familjen, utom en.. Och h*n kommer aldrig mer att sitta vid en och äta frukost. Saknaden man känner går inte att beskriva, inte med alla bokstäver i värden. Det är obeskrivligt Man saknar skrattet, rösten och lukten, i stort sett allt. Det ända man har kvar är minnena, bilder och video Men det räcker inte, man vill se den personen framför sig. Varje kväll somnar jag med ett hopp om att jag ska vakna och inse att allt var en dröm. att jag bara drömde att han dog, att allt är som vanlig. Men någon gång måste jag inse att det inte kommer att hända han kommer inte tillbaka.
Kanske är det så - att inget varar förevigt..