Om när någon i ens familj dör...
Jag kunde inte inse att han var borta och vägrade att acceptera det. Det var jätte svårt.
Det var på sommarlovet, tur det. Att förlora någon i sin familj är verkligen hemskt, varesig den är sin mamma, pappa bor syster farmor eller farfar, det känns likadant. Det är samma tomhet som fyller kroppen. Oavsett vem det är som dör så känner man samma hål i hjärtat. För dom som inte varit med om det, ni kommer aldrig att förstå hur det känns. Att sitta vid frukostbordet, med hela familjen, utom en.. Och h*n kommer aldrig mer att sitta vid en och äta frukost. Saknaden man känner går inte att beskriva, inte med alla bokstäver i värden. Det är obeskrivligt Man saknar skrattet, rösten och lukten, i stort sett allt. Det ända man har kvar är minnena, bilder och video Men det räcker inte, man vill se den personen framför sig. Varje kväll somnar jag med ett hopp om att jag ska vakna och inse att allt var en dröm. att jag bara drömde att han dog, att allt är som vanlig. Men någon gång måste jag inse att det inte kommer att hända han kommer inte tillbaka.
Kanske är det så - att inget varar förevigt..
Är jag ful?
Jag har tänkt på en sak;
Ibland har jag kanske lagt upp en bild på bilddagboken som jag tycker att är fin,
men ingen kommenterar bilden, nej, ingen skriver: vad fin du är, eller sötnos.
Medans dom kanske kommenterar min kompis bilddagbok, på någon ultra ful bild.
Det borde betyda att jag är ful. Men jag vet själv hur jag ser ut. Jag har kollat mig
själv i spegeln, och jag vet att jag ser helt okej ut. Bra längd, brunt hår ner till brösten,
schysst kropp. Alltså helt okej. Men kanske folk ser mig som ful för att jag umgås med
vänner som jag vet att ser bättre ut än mig? Jag vet inte. Men jag börjar tvivla på mig
själv. Är jag verkligen så fin som jag tror att jag är, eller är det bara jag som ser det
som jag vill se? Jag har mina komplex, ja. Men ändå så har jag alltid haft så himla bra
självförtroende Men det är det ingen som vet. Det är en skam för tjejer att ha bra självförtroende.
Då blir man klassad som bitch, eller något liknande. Jag vet inte vad jag ska göra.
Är det jag, som ser mig själv som fin, bara för att jag egentligen vill vara fin?
Nästa gång jag skriver får ni välja vad jag ska skriva om:
hur det känns när någon i ens familj dör? eller
Mer om självförtoende?
